laktosfri

åker upp idag en sväng. Till Bro utanför sthlm.
Det är dit vi ska flytta.
Allt känns skit, men orkar inte sitta hemma och fundera.
Livet går vidare var det någon som sa.
Det känns inte så. Allt har stannat.
Jag bara gråter och skrattar o gråter o skrattar.
Antar att det är väldigt normalt med tanke på omständigheterna.
Men de blir inte mkt bättre för det.
Ingen vet hur det känns att få höra att man kommer att förlora ett barn till.
När man känner hur den sparkar och rör på sig.
Hur man bara får ligga där o vänta och vet att barnet inte kommer att kunna klara sig utanför kroppen. Hur man stretar emot.
När man hjälplöst ser på medan läkarna inte tänker göra ngt.
Barnet lever för helvete!
Men vad bryr dom sig om det.

jag åker nu. orkar inte. jag vill inte. jag förstår inte.

jag hade offrat mitt eget liv för att barnet skulle ha fått leva.

// laktosfri

I natt , fredagsmorron kl 01:15 så har det gått sju dagar.
Sju långa dagar, hur har tiden gått så fort?
Smärtan, gråten, ilskan , hysterin och självmordtankarna finns fortfarande där, som om det vore i går. Jag förstår ingenting. Jag vill inte förstå. Allt är som den värsta mardrömmen .

Min kropp påminner mig ständigt om vad som verkligen hänt, den värker och längtar efter något som inte längre finns Jag känner mig ihålig och tom, ingen livsgnista.
Inte ens minsta lilla.

Det som håller mig kvar här på jorden är min sambo jonas, min familj och vänner. Ändå finns dom mörka tankarna där , ständigt.

Folk tycker kanske att jag gör fel som skriver, men det bryr jag mig inte om.
Det här är berättelsen om mig och min värld, på väg tillbaka till det som kallas livet.

Efter att vi förlorat vårt andra barn, vår lilla ängel.
Det finns ingen tröst. Allt är svart.

// laktosfri